Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
266

I tidens lopp försvagades och till sist bortföllo de yttre sammanhållande momenten vid edsöresbrotten. De kungliga domstolarnes uteslutande kompetens i dessa mål synes hafva varit af ringa varaktighet och upphört med den snart nog till folkdomstolarne utsträckta användningen af nämnden såsom bevismedel. Och i mån som nämnden först blef ett mera allmänt bevismedel samt slutligen helt och hållet förlorade karakter af bevismedel och blef en del af domstolen, försvunno helt och hållet de egendomligheter, som utmärkt edsöresbrotten i processuellt hänseende. Denna utveckling var fullbordad med tillkomsten af 1734 års lag. Användningen af ett särskildt, för alla edsöresbrotten gemensamt straff bibehöll sig deremot äfven härefter. Det förändrades 1734 allenast, nemligen för oqvalificerade fall till 100 daler och ärans förlust. Men liksom ansvaret vid ifrågavarande gerningar stundom aldrig hann upp till edsöresstraffet, blef detta åter under vissa förhållanden ytterligare skärpt, och äfven i fråga om dessa slags bestämmelser medförde utvecklingen ej ett aftagande utan en tillväxt. Häri låg ytterligare frö till en upplösning af begreppet edsöresbrott. Och sedan genom kongl. förordn. d. 201 1779 för de flesta af de dåvarande oqvalificerade edsöresbrotten stadgats nya straff af olika natur och svårhet (200 daler eller ett års fängelse och 100 daler), hade edsöresbegreppet ej längre någon särdeles stor vigt för den svenska rätten. Namnet och begreppet försvunno dock fullständigt först med 1864 års lagstiftning. Ju mera edsöresbegreppet emellertid förlorade i fasthet och betydelse, dess mera trädde det gamla begreppet fridsbrott åter i förgrunden. I 1734 års lags kriminalrättsliga del lemnades visserligen föreskrifterna om edsöresbrotten i ett sammanhang (MB 18—23; i öfrigt JB 16,8, BB 28,10, MB 52,3 och StrB 4,3). Men förutom det att man på åtskilliga ställen i de häråt egnade kapitlen hade fastställt andra straff än edsöresstraffet, var detta i fråga om våld mot qvinnas frihet och ära genomgående (MB 22 i öfverensstämmelse med StL:ne). Fastän sistnämnda förbrytelser, hvilka förut varit edsöresbrott, beröfvats denna karakter, fortforo de likväl att