Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
296

att räknas såsom edsöresbrott. Och i full öfverensstämmelse härmed öfverfördes de äfven med 1864 års strafflag från fridsbrotten till nämnda lags brott mot annans frihet. Mindre beaktande egnades deremot under tidens lopp åt ett bortförande af hustru eller omyndig qvinna med hennes vilja (straffades arbiträrt i tiden efter LL:ne). Det gamla uppfattningssättet bibehöll sig dock så till vida, som rättsmedvetandet här fortfarande kräfde ett ansvar. Gerningarne sammanställdes med förenämnda våldshandlingar såsom ett slags mindre straffbara qvinnofridsbrott (1734 lag MB 22,5) och kommo sålunda att åtfölja dessa vid deras upptagande bland de nuvarande frihetsbrotten (Str.L. 15, 18 mom. 2, 20). I viss mån lika med våldtägt synes deremot hafva ansetts lägersmål med qvinna, som var i sådan belägenhet, att hon ej kunde värja sig (Svea HfRtts Res. 910 1702 rörande sofvande qvinna), och detta blef uttryckligen fastställdt beträffande häfdande af afvita (1734 lag MB 22,1; förut arbiträrt straff) eller minderårig qvinna (i K.Råds Br. 1012 1709 åldern 9 år; i 1734 lag MB 22,1 åldern 12 år). Dessa två senare slags gerningar blefvo dock med 1864 års strafflag karakteriserade såsom sedlighetsbrott.

På förberörda område kan man i det hela säga, att utvecklingen företrädesvis egt rum genom den kungliga lagstiftningen och under inflytande af romerska principer. Annorledes har det åter varit med de öfriga sedlighetsbrotten. I fråga om dem är det kyrkan, som från början påverkat utvecklingen och bestämt den rigtning, som densamma tagit. Kanoniska rättsnormer möta oss redan i landskapslagarne. Enligt regel hafva de dock allenast intagits i kyrkobalkarne och stå ytterligare stundom i en viss motsats till innehållet i de öfriga balkarne.

I äktenskapmål och lägersmålsaker hade biskopen domsrätt och mot förbrytaren ett anspråk på försoning med kyrkan medelst böter eller i allt fall undergående af penitens. Vid vanligt lönskaläge stannade det vid penitens och skrift, i hvilkas ställe senare trädde låga böter för otidigt sängelag (Kyrkol. 1686, 1734 års lag). Men på