lifvets förlust vare sig ovilkorligt eller alternativt med böter. Uppslaget härtill synes närmast hafva gifvits af biskop Brynolfs stadga (1281), som förordnade om kyrkliga böter för ifrågavarande gerningar. För tvegifte stadgades straff i LL:ne och Allm. St. L. Men i öfrigt blefvo nämnda förbrytelser medelst förordningar föremål för en ganska rik lagstiftning, särskildt bland annat blodskam (Riks.Råds Stadg. 1439, Westerås Stadg. 1528, Upsala beslut 1538, K. Patent 1563 etc.), och förbereddes sålunda 1734 års lags stadganden i dessa stycken (MB 59,1—5). Annan onaturlig otukt än tidelag var till 1864 års strafflag ej afhandlad i lagarne, men bestraffades enligt lagrummen rörande tidelag (Krigs Art. 1683, K.Råds Br. 28⁄5 1713). Såväl i fråga om blodskam (Riks.Råds Stadg. 1439), onaturlig otukt (Ldskps L:ne) och tvegifte (LL:ne och Allm. St. L.) som i fråga om hor (K.Res. 1615) blefvo under inflytande af det kyrkliga åskådningssättet straffen ytterst stränga: lifsstraff, stundom af skärpt beskaffenhet. Hvad beträffar lägersmål i sådana förbudna led, som ej funnos upptagna i den mosaiska rätten, lät man det dock stanna vid böter (K.Res. 23⁄6 1615, Straffordn. 18⁄5 1653, 1734 lag MB 58 och 59,6—9), och så förfor man äfven i fråga om enkelt hor under medgifvande af särskild lindring för den ogifte (Straffordn. 1653). Vid tvegifte blef i allt fall för den, som icke var gift, ansvaret icke af urbota beskaffenhet (KB 24⁄3 1698, 1734 lag MB 9,1). En eftergift låg äfven i de från tid till annan vidtagna inskränkningarne i de förbudna äktenskapsleden — inskränkningar, som fortsattes äfven efter 1734 års lag men vid senaste tillfället (KF 24⁄5 1872) dock icke i allo motsvarats af befrielse från ansvar för otukt utom äktenskapet (Str. L. 18,5). Likaledes föranledde det allmännare bruket af vigsel, att det i allt mindre måtto ansågs, att straffen för horsbrott och tvegifte voro användbara i deras fulla stränghet, då den förutvarande eller senare förbindelsen ej ingåtts med iakttagande af alla laga formaliteter, var allenast en trolofning eller hvad, som nu kallas ofullkomnadt äktenskap (jfr. 1734 lag MB 9,2, 54, 55,2, 56,2). De egentliga straffnedsättningarne egde rum i tiden efter 1734 års lag,
