Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/309

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


301

anledning att antaga, det de hedniska templen förut åtnjöto samma skydd, som senare kom de kristna kyrkorna till del, samt att den förstärkta frid, som redan enligt folkets gamla lag skyddade vissa orter, tider och personer, var af religiös beskaffenhet och till sin uppkomst tidigare än kristendomens förkunnande.

Äldre germansk rätt.Emellertid var med all säkerhet begreppet religionsbrott föga utbildadt under den förkristna tiden. Äfven här har bristen på målsegande varit till hinders. Flera gerningar torde väl hafva räknats såsom förbrytelser mot gudarne. Men hämnden var äfven lagd i deras egna händer. Innebar likväl handlingen äfven förnärmelse mot enskild rätt, föll densamma ovedersägligen under samfundets domsrätt. Så var förhållandet med misshandel och plundring af lik, med mened och med trolldom i syfte att förderfva menniskor eller gods. Men äfven dessa gerningar synas blott hafva bestraffats, i mån som de utgjorde förbrytelser mot enskild rätt.

Dräpt mans lik skulle tagas i förvar, och, om det lemnades ute å marken, öfvertäckas, så att det ej söndersletes af vilda djur och foglar. Derför hade vid bötesansvar sakegaren att sörja eller, derest han ej var tillstädes, de, som varit i sällskap med den dräpte, eller ock dråparen. Äfven gentemot den, som lagligen blifvit dödad, hade man denna förpligtelse (isländsk och norsk rätt). Likaledes skulle särskilda böter erläggas af den, som sargade eller stympade ett lik eller ock eljest behandlade detsamma på ett skymfligt sätt (Ældr. Gul. L., Lex Baj.). Och ytterligare var det temligen allmänt utmärkt såsom en förkastlig och straffbar gerning att beröfva död man kläder och vapen — i den nordiska rätten valruf (i svensk rätt ÖGL) eller äfven likran (svealagarne). I den sydgermanska rätten var härförutom ett skärpt ansvar enligt regel stadgadt för grafplundring. Alla dessa bestämmelser förråda mera eller mindre ett temligen gammalt ursprung. Men de tyda äfven derpå, att man med gerningens bestraffande mera sett till att värna om den dödes ära och att bereda hans rättsegare vederbörlig upprättelse än till att i allmänhet straffa en förgripelse mot dödens helgd och frid.