Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
315

hafva anklagat sig sjelf för brott eller som på grund af sitt förhållande till sak eller part icke var skyldig att vittna (norsk, dansk och tysk rätt; i ungersk rätt strafflöshet), eller ock är det parten sjelf, som till undgående af straff afgifver falsk utsaga (dansk rätt).

I ChLL lemnades bestämmelserna om mened i rättegångsbalken och rörde blott falskt vittnesmål (ÞB 21,1). Kongl. förordn. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687 stadgade deremot, att lagens ansvar för mened skulle inträda, ej blott då denna aflagts inför rätta utan äfven eljest. I 1734 års lag inflöto dock stadgandena om mened fortfarande i sammanhang med redogörelsen för vittnesbevisningen (RB 17,18 och 19). Och ehuru det visserligen var åsyftadt, att hvad, som förordnats om falskt vittnesmål, äfven skulle gälla falsk värjemålsed (RB 17,32), voro likväl bestämmelserna å andra sidan liksom nu principiellt inskränkta till att gälla sådan ed, som ålagts af domstol (RB 17,18). Ansvaret var både i ChLL och i 1734 års lag liksom förut allenast böter, i den förra 9 mark och i den senare 40 daler, hvartill dock kom ärelöshet och förlust af vittnesgillhet. Ett förtigande bedömdes redan enligt 1734 års lag mildare, föranledde blott 20 dalers böter (RB 17,27). I öfverensstämmelse med hvad förut iakttagits, straffades å andra sidan falskt vittne i mål, som gick å ära eller lif, under tilllämpning af talionsgrundsatsen (MB 60,1). Böterna till biskopen vid mened bortföllo med reformationen och ersattes med kyrkoplikt. Nyheterna i 1864 års strafflag (kap. 13) äro i hufvudsak: straffets skärpning i allmänhet, straffminskning vid återkallelse af vittnesmål och menedsansvarets utsträckande till sådana fall, då falsk utsaga ej blifvit bekräftad med ed.

I 1734 års lag förutsattes äfven, att ansvar för mened kunde drabba den, som afgifvit skriftlig ed (RB 17,19), och i enlighet härmed inträdde ursprungligen sådant ansvar för den af delegarne i ett dödsbo, som falskligen uppgaf boet, redan med bouppteckningens underskrifvande under edlig förpligtelse (ÄB 9,1 och 7). Nu mera är förhållandet naturligen icke så. Ett egendomligt