monarkiska styrelseformen vann i fasthet och betydelse, blef det emellertid fursten, mot hvilken de offentliga förbrytelserna närmast ansågos vara begångna. Han blef således den egentlige målseganden. Detta gäller särskildt om landsförräderi. Såväl i den sydgermanska, den norska och den danska rätten som äfven i våra svealagar beskrifves landsförräderiet ej heller vidare såsom ett angrepp på fosterlandet, utan såsom ett brott mot fursten eller hans rike. Godset, som jemte lifvet förbröts, tillföll i dess helhet kronan. Och dermed kom äfven att läggas mindre vigt derpå, att gerningen utfördes med tillhjelp af landets fiender. Ett uppträdande med härsmagt gentemot den laglige konungen (UL, SmL, HL) eller ett förhärjande af landet (Fr. L., Gul. L.) betraktades såsom landsförräderi, äfven om de skedde med eget folk eller uppbåd af inländske män.
Enligt den äldre germanska rätten behöfdes det i öfrigt icke, att trupper samlades och landet sköflades, för att ett angrepp på konungen skulle vara lifssak. Jemte landsförräderi omtalas äfven former af högförräderi. Dödsstraff och konfiskation finnas stadgade såväl för dråp å fursten (L. Rip.) som för stämpling i sådant syfte (L. Alam., Ed. Roth., L. Sal.). Det höga ansvaret hade dock här ursprungligen icke sin grund i politisk hänsyn, utan i det svåra brott mot utfäst tro och lofven, som gerningarne inneburo. Också afsågo de motsvarande bestämmelserna i de svenska landskapslagarne dråp å husbonde i allmänhet, d. v. s. å den, af hvilken man uppbar lön eller till hvilken man eljest hade inträdt i tro- och lydnadsförhållande (VGL:ne, UL, SmL, HL, WmL II). Och i anglosachsisk rätt finnes visserligen anslag mot konungens lif särskildt afhandladt, men dermed sammanställdes dock äfven dylik handling mot husbonde utan någon skilnad i straffet. Landets innebyggare hade vid furstens tillträde till regeringen svurit honom lydnad, och dermed hade de mot honom iklädt sig samma skyldighet till trohet, som tjenare och vasaller hade i förhållande till sin herre.
