Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
320

förvärfvande af envälde. Redan under republikens dagar förekom dock härjemte begreppet majestätsbrott. Det var då beteckningen för alla de förbrytelser, som kränkte folkets majestät eller säkerhet. Till sin natur synes detta senare begrepp hafva varit mera omfattande än perduellio. Men i öfrigt har man inga säkra upplysningar, om eller på hvad sätt begreppen för en äldre tid åtskildes. Och med tiden sammansmälte de med hvarandra. Perduellio uppgick helt och hållet i crimen majestatis och försvann dermed ur rättsspråket. Särskildt blef så förhållandet, sedan med kejsardömet all den magt och värdighet, som förut tillhört folket och dess förtroendemän, samlats i kejsarens person. Majestätsbrott var således i den senromerska rätten hvarje politisk förbrytelse. Men i denna bemärkelse fick begreppet under kejsardömet äfven den mest utsträckta tilllämpning. Såsom majestätsbrott räknades nemligen ej blott våld eller stämpling mot kejsarens person, rikets yttre och inre säkerhet samt författningen, utan äfven smädelser mot kejsaren och förbrytelser mot högre embetsmän. Kejsarens helgd och okränkbarhet påfordrade ett högre ansvar, äfven om den gerning, som företagits mot honom, ej hade politiska utan enskilda grunder. Och den säkerhet, lagstiftningen rörande majestätsbrotten afsåg att tillförsäkra kejsarens person, kom honom till del i fråga om all hans personliga rätt samt sträckte sig från honom ytterligare till hans närmaste förtroendemän (ˮnam et ipsi pars corporis nostri sintˮ). Vid majestätsbrott följdes äfven andra grundsatser än de vanliga. Den brottsliga afsigten behöfde ej komma till något utförande, för att straffbarhet skulle inträda. Komplott, löfte att ingå sådan, förberedande åtgärd eller endast förefintlig afsigt voro i sådant hänseende tillräckliga. Och den brottsliga drabbades ej endast sjelf af det högsta möjliga ansvar, lifvets förlust och konfiskation, utan härjemte skulle hans barn, hvilka af nåd tilllätos att behålla lifvet, förlora all förmåga att taga arf och testamente samt att bekläda något som helst embete. Detta var innehållet af den beryktade lex Quisquis, hvarmed den romerska