Den närvarande lagstiftningen rörande majestätsbrotten skyddar genom skärpta ansvarsbestämmelser i större eller mindre måtto medlemmarne af landets furstehus mot angrepp å deras personer, till den del som detta icke skett genom stadganden rörande högförräderi (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,1—5; i engelsk rätt blott tal om fursten sjelf, i belgisk ej om annat än våld samt i fransk och österrikisk våld och offentlig ärekränkning). Men ett liknande skydd lemnas äfven riksstyrelse eller regent (ej i fransk och österrikisk rätt), åtminstone för det fall att gerningen är af politisk beskaffenhet (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,7 och 8).
På samma sätt har äfven skydd beredts åt riksdagen och dess medlemmar (jfr. för svensk rätt Str. L. 9,8 och Reger.Form. § 110). Härförutom har i svensk rätt ansvar för brott med afseende å utöfvandet af de konstitutionella rättigheterna endast stadgats för ett par enstaka fall, nemligen i det för öfrigt ytterst knapphändiga lagrummet rörande missbruk af valrätt och obehörig inverkan på val (Str. L. 10,15). Annorstädes innehålla strafflagarne åter dels skärpta bestämmelser för våld mot statsrådet eller de högsta domstolarne (norsk och dansk rätt) och dels flerfaldiga, hufvudsakligen mot de offentliga myndigheterna rigtade lagrum till tryggande af de enskildes frihet samt konstitutionella och medborgerliga rätt (särskildt i fransk och belgisk rätt; jfr. hos oss Str. L. 8,13).
Principiellt bestraffas såsom statsförbrytelser allenast dolösa gerningar. Kulpösa handlingar finnas endast så till vida belagda med ansvar, som den, hvilken med fullt medvetande om det orätta i sitt handlingssätt, begår en gerning, som har karakteren af förräderi, icke nödvändigtvis behöfver hafva handlat i förrädiskt syfte för att träffas af ansvar (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,18, 19 och 21).
Vid åtskilliga statsförbrytelser utgör det en förutsättning, att de föröfvats af person i en viss ställning (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,15 och 18). Allmänt hörde det sålunda fordom till begreppet högförräderi, att gerningsmannen var undersåte, och till landsförräderi åter, att förbrytaren var en
inländsk man. Hvad beträffar militäriskt
