betydelse, kom det derför att qvarstå i oförändrad form (1734 lag MB 45,1). Det blef för öfrigt en anknytningspunkt till senare, temligen talrika straffbestämmelser mot oredlighet af embetsmän i deras förhållande till staten.
Det gäller dessutom om samtliga här berörda stadganden i den äldre rätten, att i tiden efter landslagarne praxis och lagstiftning voro verksamma för deras fullständigande och utvecklande, och att på detta sätt nu gällande föreskrifter i det hela redan då togo form och gestalt. Ansvaret för tagande af muta tilllämpades äfven mot sådana embetsmän, som icke särskildt voro angifna i de härom handlande lagrummen (Riks.Råds Dom 5⁄9 1567). Och härförutom stadgades äfven straff för prester, utmätningsmän, uppbördsmän, soldater, officerare etc., hvilka för egen del fordrade eller uppburo i tjensten något, som icke rätteligen tillkom dem. I 1734 års lag (RB 1,12) omtalades dock tagande af muta blott i sammanhang med ett orättrådigt utöfvande af domareembete. Och hvad beträffar uppbärande af belöning eller sportler, nämndes derom ej annat än i specialförfattningar (bland annat närmast före 1864 års strafflag KF 30⁄11 1855 ang. expeditionslösen). I förhållande till den närmast förut gällande rätten äro således 1864 års strafflags stadganden i denna del vida mera omfattande (25,5).
Från tid till annan upprepades straffbestämmelserna för ett egenmägtigt betungande af allmogen med skatter (Norrk. Besl. 1604, Res. på Ad. Besvär 1660, K. Plak. 1662, Res. på Allm. Besv. 1672, K. Försäkr. 1720). Och härförutom sattes äfven ansvar på att intala allmogen att erlägga gärder eller sammanskott och på att mottaga hvad, som i denna väg frivilligt bjödes (K. Förb. 30⁄9 1692, KF 25⁄4 1696). Och hvad, som i dessa ämnen förordnades, öfvergick till 1734 års lag (MB 44) och derifrån till 1864 års strafflag (25,6 och 9).
I Kalm. Recess 1483 stadgades ansvar för de skattläggningsmän, som kronan till skada satte ränta och skatt lägre, än som vederborde. Liknande oredlighet från landtmätares sida bedömdes
