egentligen intet annat än öfvergången från cell till gemensamhet för straffångar.
Om frihetsstraffen i allmänhet gäller, att de, utan att hafva varit några ursprungliga straff i den germanska rätten, efterhand kommit allt mera i bruk, till dess de i den moderna rätten blifvit det hufvudsakliga straffmedlet.
Kyrkans ställning till staten i straffrättsligt hänseende.Den kristna kyrkan kom snart att äfven i straffrättsligt hänseende intaga en särskild ställning i det germanska samfundet. Kyrkans män och egendom omgärdades med en högre frid, och brott, för hvilka de voro föremål, ledde till skärpta straff. Men härjemte gjorde kyrkan äfven anspråk på att de orter, hvilka såsom kyrkliga stodo under någon särskild frid, i denna sin egenskap skulle skänka brottsling, som flytt dit, skydd mot urbota straff och bereda honom rättighet att försona sin gerning med böter (asylrätt). Och än vidare fordrade kyrkan och de andliga med afseende å beskaffenheten af vissa brott för sig en särskild fridsbot af dem, som gjorde sig skyldiga till dessa. Det senare var särskildt fallet vid gerningar, som kränkte de kyrkliga dogmerna, (hedendom, kätteri, sabbatsbrott etc.) och vid sådana brott, som berörde den allmänna sedlighetskänslan (blodskam, äktenskapsbrott, lägersmål, barna- eller fadermord, mened, ohelgande af grafvar etc). Denna fridsbot är till stor del ämne för de nordiska lagarnes kyrkobalkar. Den utgår enligt dem för öfrigt oftast vid sidan af den allmänna bötessumman, ehuru visserligen exempel äfven finnas å dess uppbärande såsom andel af i ett enda belopp ådömda böter. Kyrkan inblandade sig sålunda i straffrättens utöfning, hvilket väl i det hela kunde anses gagneligt, då statsmagten ofta ej ännu var nog stark att sjelf skaffa sig lydnad.
Den kyrkliga straffrätten och kyrkostraffen.Men äfven eljest har kyrkan kraftigt bidragit till straffrättens utbildning. Särskildt har detta skett genom den straffrätt, som kyrkan vid sidan af den verldsliga i eget namn bragte i tillämpning. Denna kyrkliga straffverksamhet gynnades i allmänhet af den verldsliga magten (verldsligt straff, om man ej underkastade sig det kyrkliga), om än ett eller annat försök till dess inskränkande från tid till annan äfven kan påvisas. Straffen ansågos böra tjena till
