messa, men som vid fortsatt tredska kunde öfvergå till det större bannet.
Hos oss upphörde med reformationen försäljande af aflat. Med kyrkoordningen 1571 aflystes alla penitenser utom vid offentlig skrift eller med andra ord, der gerningen, som skulle försonas, var uppenbar (för detta senare fall: fastor, böner, allmosor, kyrkoförbud). Och äfven för detta fall bortföllo senare penitenserna (jfr 1686 KkL), hvarefter den offentliga skriften ej blef annat än ett med viss förödmjukelse förenadt återupptagande inför allmänheten i den kyrkliga gemenskapen. Efter KF 4⁄5 1855 skall kyrkoplikt, d. v. s. offentlig skrift i dess karakter af egentligt straff, ej längre ådömas. Och såsom minne deraf qvarstår nu allenast föreskriften om ett i vittnens närvaro företaget enskildt skriftermål med vissa brottslingar såsom vilkor för deras erhållande af nattvarden. Detta syftar närmast på den å 1600-talet uppkomna seden, att kyrkoplikt ålades af domstol i den med anledning af brottet afkunnade domen. Men härutöfver förutsättes dock offentlig skrift visserligen jemväl för andra fall af 1686 års kyrkolag (bannlyst eller den, som har samvist med sådan). Det oaktadt lär väl anses, att offentligt skriftermål ej längre kan komma i användning. Så är väl äfven förhållandet med det mindre och större bannet, i fråga om hvilkas användning kyrkolagen jemväl meddelar föreskrifter, som ej särskildt upphäfts (mindre bann vid syndigt lefverne, öfvergifvande af maka och bortdrifvande af hustru samt det större vid tredskofullt förblifvande i mindre bann). Hvad angår hemlig skrift, nedsjönk den efter det med 1571 års kyrkoordning skedda afskaffandet af de denna skrift föregående penitenser alltmera till en formalitet, men blef också mera allmän. Och sedan det i följd häraf kommit i bruk, att för tillträde till nattvarden sådan skrift aflades af flera på en gång, uppgick det hemliga skriftermålet uti det med 1686 års kyrkolag införda, nattvardens utdelande föregående allmänna skriftermålet och den dervid förekommande syndabekännelsen.
