Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

inbrott (upptaget i KF 45 1855, för Stockholm redan i K. Res. 1701). Och ytterligare utvidning af begreppets användning har skett genom KF 291 1861, hvars innehåll i nämnda hänseende återgifves af nu gällande strafflag (5, 7—11). För närvarande är nödvärn medgifvet förutom vid motstånd i åtskilliga laga förrättningar (i fall af rymning eller motvärn af fånge eller person, som är häktad eller som skall häktas, och vid återtagande af gods å bar gerning) dels vid personligt öfverfall (lif, lem, frihet, ärbarhet), och dels vid olofligt inträngande i hemvist nattetid för begående af stöld eller i annat ändamål. Nödvärnet kan ega rum såväl till skydd för egen som annans rätt. Våldet får dock ej vara större, än nöden kräfver. Men der omständigheterna ej tillåta större besinning, kan strafffrihet inträda, eller i allt fall gerningen bedömas såsom vållande allena (jfr. redan 1682 duellplakat). I ett par fall består desutom nödvärn äfven enligt specialförfattningar (krigslagarne: anfall på vakt, uppstudsighet; sjölagen: försök att bemägtiga sig fartyg). Förutsättning för nödvärn är att trängande fara förestår, och är detta särskildt betonadt med afseende å angrepp på person (redan KB 56 1697). Tvist råder dock, huruvida härmed endast betecknas, att angreppet är påbörjadt eller hotar och ej ytterligare, att vigtigare rätt är satt i fara. I allt fall lär väl i allmänhet anses, att det våld, som brukas till afvärjande af det brottsliga angreppet, bör stå i ett visst förhållande till sjelfva det tillämnade brottets svårhet.

I det stora hela öfverensstämma nu gällande svenska regler rörande nödvärn med dem, som följas i öfrig modern rätt. Derstädes är likväl enligt regel nödvärn tillåtet till försvar för ett större antal rättigheter än dem, som den svenska rätten i sådant hänseende upptager (särskildt tysk, österrikisk och italiensk rätt). Hvad beträffar bevisningen af nödvärn, förfäktas från åtskilliga håll den mening, att densamma bör ligga å den, som förnekar dess tillvaro. För vår praxis är en sådan uppfattning i alla händelser främmande. Men man har dock alltmera visat sig benägen att här afslå på sin fordran