dock här delvis gått än längre och för bötesstraffs bringande i tillämpning fordrat, att domen härförutom kommit till exekution, förrän gerningsmannen aflidit. På denna ståndpunkt befinner sig i principen numera äfven den svenska rätten (1864 Str. L. 5,13; äfven belgisk och österrikisk rätt, hvaremot tysk rätt här endast fordrar laga kraftvunnen dom samt dansk och norsk ej ens utesluta möjligheten att fortsätta påbegynt rättegång). Endast för så vidt till gäldande af böter enligt laga kraft egande dom lös egendom före dödsfallet tagits i mät eller satts i allmänt förvar, gå dock böterna ut af denna egendom. Andra straff än böter förfalla med brottslingens död enligt modern rätt. Allenast sådana straffpåföljder, som ej närmast äro afsedda att lända till straff, kunna på grund af laga krafvunnen dom bringas till verkställighet (konfiskation af muta, af falska stämplar etc.; jfr 1864 Str.L. 5,13).
Straff efter döden mot brottslingen sjelf, framträdande i ett skymfligt behandlingssätt af hans kropp eller fördömande af hans minne (damnatio meroriæ) har visserligen — väl till stor del under inverkan af romersk rätt — äfven varit i bruk uti den germanska rätten (enligt 1734 års lag skulle den, som dog i fängelset efter att hafva dömts till döden eller tillstått svårare lifssak, nedgräfvas af skarprättaren å galgbacke eller afsides i skogen). Den moderna rätten är främmande härför. I likhet med hvad, som stadgats i fråga om afrättad person och sjelfmördare, gäller hos oss endast, att till döden eller till straffarbete på lifstid dömda förbrytare må, om de dö i fängelset, begrafvas i stillhet å kyrkogård (KF 14⁄6 1864).
Vansinne.Hvad som sagts beträffande nu gällande rätt om brottslingens frånfälle, gäller äfven om obotligt vanvett, hvari förbrytare efter gerningen råkat, för så vidt fråga är om annat än bötesstraff. Ansvaret förfaller då på samma sätt, som när eljest sakförhållandena göra det omöjligt att bringa lagens föreskrifter i tillämpning — förlust af näringsrätt, då utöfvandet deraf redan upphört; konfiskation af sådant föremål, som ej längre finnes till. Tillfällig sinnesförvirring och annat sådant tillstånd, hvarunder straff ej lämpligen bör ega rum, vålla åter allenast
