Tyskland, Sverige och Norge, men ej i Österrike och Danmark) och ej heller bragts i tillämpning vid alla brott (i Frankrike och Tyskland, men ej i de nordiska länderna). Sjelfva preskriptionstiderna äro af ytterst olika längd. Hvart land har för sig flera sådana af större och mindre utsträckning, allteftersom fråga är om brott af svårare eller lindrigare beskaffenhet samt om förfallande af åtalsrätt eller domfäst straff. Dessutom förekomma här och hvar preskriptionstider stadgade med hänsyn till vissa särskilda brott (endast sådana bestämmelser i engelsk rätt). Stundom göres till vilkor för preskription, att nya brott ej förekomma under preskriptionstiden (österrikisk och italiensk rätt).
Hos oss infördes allmänna preskriptionsbestämmelser (2 år) på nytt först genom en KF 20⁄1, 1779, dock med undantag för urbota brott och några andra särskildt uppräknade förbrytelser af beskaffenhet att kunna försenas med böter. Efter det att derpå liknande stadganden influtit i åtskilliga förordningar med afseende å deri behandlade brott (Tryckfr. F. 1812, KF 16⁄11 1841 emot fylleri, KF 7⁄9 1858 om förfalskning etc. och KF 29⁄1, 1861 om mord etc.), hafva mera omfattande allmänna bestämmelser i ämnet lemnats i 1864 års Str.L. (5,14—18). Och med denna senare lag har straffdom först gjorts till föremål för preskription i vår rätt.
De allmänna preskriptionstiderna enligt nu gällande svensk rätt (för åtal 2 år, om straffet böter eller fängelse eller vid embetsbrott allenast böter, och 5 år, om straffet högst straffarbete i 2 år eller vid embetsbrott ouppsåtlig felaktighet i tjensten; för straffdom 10 år, om straffet högst straffarbete i 2 år eller vid embetsbrott böter) räknas med afseende å åtalsrätt från brottet och för laga kraftegande dom från dennas afgifvande. De straffsatser, med afseende hvarå preskriptionstiderna fastställts, beteckna beträffande straffdom det ådömda straffet och i fråga om åtal det i lagen för brottet stadgade straffmaximum. I det senare afseendet kan tagas hänsyn till sådana särskildt angifna omständigheter, som föranledt bestämmandet af särskild strafflatitud (berådt mod, arghet, ungdom, nödvärn etc.), men till ej sådana, som endast falla under
