98
blifvit eller lära någonsin bli lästa; såvida det icke lyckas någon myntkännare, som har behöflig tillgång på samlingar, att framleta något kejsaremynt, hvarefter denne guldpenning blifvit bearbetad. Det är likväl icke gifvet, att nordens guldarbetare gjort sig mödan att efterapa något visst guldmynt. Jag skulle fasthellre tro, att de velat visa sin konstfärdighet genom vissa förändringar, hvilka de hemtat från åtskilliga originaler eller egna infall.
Hvardera af de funna urnorna stod uti en särskild afdelning af grafkistan. Ringarne och penningen lågo jemte ena urnan. Desse guldsmycken ha blifvit för kronans räkning inlöste med 59 dukater till antiquitetssamlingen i Stockholm. Vid insändandet af detta dyrbara fynd har Prosten Lidberg afgifvit en uppsats rörande de iakttagelser, hvilka han vid graföppningen gjort. Noggrannheten af denna uppsats kan jag, som vid grafundersökningen var tillstädes, med fägnad intyga.
Jonas Hallenberg, en lika lärd som varsam fornforskare, har i en beskrifning öfver detta graffynd, uti hvilken nämnde uppsats är intagen, förmodat, att Svenske vikingarne Vandil och Karl, hvilka omkring år 976 i denna skärgård föllo för Isländske vikingarne Gunnar och Kolskegg, fått här sin minnesvård[1]. Han förmenar nemligen, att de fallne vikingarnes öfverblefna manskap i hast inrättat detta grafrum och dertill användt ekvirke af sitt fartyg och sedan hemtågat landvägen. Vi kunna icke biträda denna mening, ehuruväl samma minnesvård ligger helt nära hafsstranden. Desse många och olika askkärl, desse dyrbara mans- och qvinnoprydnader visa, att här varit i ordets egentliga bemärkelse en ätthög eller en
- ↑ J. Hallenbergs Berättelse om tvänne Fynd, Stockholm 1821, s. 31-39.
