108
hedendomen, och att sten dertill blifvit i brist på jord använd. Häremot kunna likvisst grundade inkast göras. Det synes oss vara sannolikt, att de nidingar, som under låtsad vänskap dräpt Konung Tryggve, kunde af fruktan för hämd, ty de voro ej manstarke, ha i brådskan nedlagt honom uti ett gammalt griftrör. Att i den hedniska liksom i den christna tiden förfäders grafvar blifvit af efterkommande begagnade, kan genom många exempel ådagaläggas. Dessutom saknas icke jord på Tryggö för en ätthögs uppkastande och för öfrigt är det vida mödosammare att på en bergspets uppsläpa en sådan mängd sten, som erfordras för ett griftrör, än att å släta marken uppkasta en jordhög. Att urnor, brända ben och aska stundom förekomma i dylika stenkistor, bevisar endast, att nordens urinvånare torde äfven bränt sina döda, eller att dessa graffynd blifvit af efterkommande ditsatte. Till följe häraf tyckes icke Tryggverör vara något ovedersägligt vittnesbörd för samtidigheten af ifrågavarande begrafningssätt med de sten- och jordhögar, som sakna stenkistor och ligga på släta marken. Man torde således få tillsvidare antaga, att grafrör med stenkistor ha en hög ålder, helst sten- och metallsaker deri finnas, som icke brukades i den sednare hedendomen.
Vid Omborseröd upptäcktes på en temligen brant bergshäll tvenne inslipade men mycket utvittrade kanoter. En fornforskare berättar, att omkring Kongshamn och Sotehufvud skola några hällristningar finnas[1]. Ehuru otrolig denna uppgift föreföll mig, emedan dylika fornlemningar icke råkas på lägre strandklippor, beslöt jag att företaga en undersökning. Men vägen var icke vidare härifrån farbar med åkdon. Vi företogo derföre en
- ↑ P. Thams Göthiska Monum. s. 13.
