dörröppning 28 fot hög och öfver denna ett stort hjulfönster med sirliga bågar. Hufvudmurarne bestodo af tuktad gråsten, men dörr- och fönsteromfattningarne af huggen täljsten. Af J. Oedmans enkla beskrifning är lätt att inse, att denna byggnad icke varit kloster utan kyrka och att den troligtvis varit uppförd i rundbågsstil[1]. Nu syntes blott en ornamentslös mursträcka 26 fot bred, 34 hög och ringa spår efter grundvalar och en stenlagd fördjupning, måhända en vallgraf. Här lågo tvenne groteska hufvuden, det ena med sammantryckt, det andra med långlagdt anlete, och härjemte växte några utländska träd. Man visade här, hvarest Skön Valborg hvilade. Visst är, att Konung Håkan Håkansson i Norge hitflyttade Barfotamunkar från Tönsberg och här byggde en stenkyrka, som helgades Maria, och anslog härtill ansenliga jordrentor[2]. Men att detta skett Skön Valborg till ära omtalar endast nämnde författare. Emellertid tyckes denna täcka landttunga med afvexlande berg och dalar, hvilka på den tiden ofelbart varit skogbeväxta och voro det äfven för ett århundrade tillbaka, i sanning förtjena den ryktbarhet, som den vunnit genom en besjungen qvinnas sorgliga öde. Svårligen lärer någon yngling, med känsla för medeltidens heliga byggnadskonst och deltagande för mensklighetens ömma rättigheter, beträda detta ställe utan att sättas i vemodiga sinnesrörelser. Jag tyckte mig se, huru Mariakyrkan höjde sina korsprydda tornspiror öfver den omgifvande skogens åldriga ekar, huru takhvalfven derinne sväfvade öfver de löfprydda pelarraderna, och solstrålarne brötos i skiftande färger genom de målade fönsterrutorna, och helgonen bestrålade altarskifvan med
