144
mot fyra Svenska inkomma till ifrågavarande ställe, nödgades likaledes med förlust afstå härifrån. – Men huru tillgick det denna gången? Ehuru Strömstad hade flera strandbatterier, ehuru här fanns öfverflöd af krigsförnödenheter och ehuru betydliga magasiner här förefunnos; så beslöts i närvaro af Fältmarskalken Rehnskiöld, Amiralen Örnfelt och Generallöjtnanten Essen, att härvarande sju galerer och tvenne pråmar hvardera med 40 kanoner skulle utan tecken till motstånd sprängas i luften, hvarefter fjorton fullastade transportfartyg sänktes i hamnen. Sedan skyndade man undan, hvarefter Norrmännen gingo öfver Svinesund, raserade, såsom vi nämnt, Sundsborg, och bortförde kronans tillhörigheter i Strömstad. Svenskarne tillbragte halfva sommaren med längre och kortare flyttningar mellan Strömstad och Uddevalla. Fienden följde så sakteligen efter till Foss. Den ärlige Generalmajoren Schwerin kände deras svaga ställning och ville slåss. Men Rehnskiöld sade: ”Min kära Schwerin, det får nu intet gå som uti Kung Carls tid.” Det var nemligen, såsom han tillade, ”hög befallning att skona manskapet och intet sätta dem i oträngde mål uti någon fara.” Man hade satt gamla skansen i Uddevalla i försvarsstånd med batterier och kanoner och betydliga förrådshus funnos i staden. Nu berättades, att Norrmännen gått öfver Qvistrumsbro. Härvarande kanoner blefvo enligt hög befallning kastade öfver bröstvärnen utför bergsbranterna ned till sjöstranden, gevär och andra krigstillhörigheter utburos ur kronans förrådshus och kastades från stadens brygga i strömmen. Härmed arbetades hela dagen, omsider erhölls den underättelsen, att Norrmännen qvarlågo utan minsta rörelse vid Foss[1]. Om härtill läggas en lågsint
- ↑ Berättelse, hvad sig tilldrog åren 1718 och 1719 efter Högstsalig Konung Carl XII:s död, vid och under Arméens Retirade utur Norige. Egenhändig uppsats af B. W. Carlberg.
