på storhet i anläggning och på effekt i perspektiv, och detta har ej bättre lyckats, än att den möjligen största storhet frambragt den möjligen minsta effekt. Vår snillrike Ehrensvärd har, ehuru byggnadskonstens hemligheter ej voro på hans tid i den ljusa dager, som nu blifvit deröfver spridd, yttrat: ”om man på detta sätt byggt kyrkan som hälften af Rom, hade man önskat henne stor.” Men det är egentligen altarprydnaden i Peterskyrkan, hvilken vi i synnerhet anse vara alldeles förfelad. Denna är nemligen anbragt i midten af korsbyggnaden eller under kupolen. Fyra vridna, kanalerade bronskolonner uppbära en baldakin, som höjer sig 88 fot 6 tum öfver golfplanen och har öfverst en kula med ett kors. En landsman, som nyligen sett denna kyrka, har förklarat, att denna illa anbragta och alltför stora baldakin nästan helt och hållet tillintetgör kyrkans perspektiv[1]. I händelse någon byggmästare, som sjelf vistats i Rom, skulle jäfva detta vitsord, hvilket dock enhvar, som studerat kyrkobyggnadskonsten, kan af riktiga ritningar med lätthet fatta; så vill jag åberopa ett yttrande af en bland nutidens utmärktaste konstdomare, hvilken efter genomskådande af samma helgedom yttrar i afseende härpå: ”Denna kostbara och med alltför mycken godtycklighet anlagda altarprydnad upphäfver det stora intryck, som midten af de trenne skeppen skulle verka, om här funnes ett enklare och ett lägre altare med helupphöjda bildverk, och derpå stode ett stort förgyldt kors”[2]. Före, under och efter Peterskyrkans uppförande blef mången herrlig kathedral uti Italien vanställd med opassande förändringar och prydnader.
