såsom historiska vittnesbörd, helst deri förekomma både kronologiska och faktiska misstag[1]. Ehuru dessa inskrifter till följe häraf kunde med skäl förbigås, så torde de likvisst böra för fullständighetens skull anföras; helst man ingalunda behöfver, såsom Pehr Tham, befara, att de kunde ”förmörka” vår äldre historia.
Om man från södra korsarmen beträder koromgången, träffas först Birger Jarls grifthvalf. Härvarande grafsten saknar inskrift, men å en stor stenskifva, som är insatt i muren, läses: Här ligger begrafven Hertig Birger Jarl och Hans Furstinna Ingeborg, Konung Erich Knutssons Dotter. Ibland Svea Rikes störste män räknas billigt Hertig Birger Jarl. Han var Konung Erich Ericssons Svåger, och bestyrde under honom Rikets angelägnaste värf. När sedan Konungavalet fallit på Birger Jarls Son Waldemar, antog Fadren Riksstyrelsen och förde den till Rikets heder samt allmänt nöje, så länge han lefde. Han förbättrade Landsens Lagar, lade grunden till Svea Rikes Hufvudstad Stockholm. Flyttade Domkyrkian från gamla Upsala till Östra Aros eller Nya Upsala. Byggde åtskillige Fästen til Rikets försvar vid fiendtlige anfall, och gjorde begynnelse med landsvägars anläggande samt allmänna Herbergens inrättande öfver hela Riket. Dödde ändteligen på Hjälmbolund åhr 1266, och vardt begrafven i Warnhems Kloster.
Nästa griftrum tillhör Konung Inge Stenkilsson, som förut hvilat vid Hångers kyrka och blifvit hitflyttad derifrån. Hans grafsten innehåller följande: Hic situs est Rex Ingo, qui nil fecit unquam contra leges. Regno præfuit fide summa. Scaniam asseruit patriæ, quinquies
- ↑ E. Benzelii Utkast till Svenska folkets Historia, Lund 1762, s. 207. Jemför A. O. Rhyzelii Monaster. Sviog. s. 181.
