328
Dalsland, hade enligt Snorre Slurleson 1100 kyrkor[1]. Om man vill enligt Vestgötalagen antaga blott 592 sådane, måste likvisst ganska många funnits i vissa trakter, då nemligen få deremot blifvit i aflägsnare bygder uppförde. Emellertid torde dessa skiljaktiga uppgifter kunna någorlunda förenas; ty i den förra torde icke allenast kyrkor utan äfven dopkapell och enskildte bönehus inberäknas, i den sednare torde endast ordentliga församlingar upptagas. Dessutom torde den förra uppgiften vara vida äldre än den sednare. Visst är, att Biskopen i Skara fick 1234 Påfvens tillstånd att i anseende till otillräckliga inkomster för presterne förena kapeller[2]. Ehuru många kyrkor i detta stift blifvit under tidernas lopp sammanbyggde; så finnas der likvisst, såsom i några andra landsorter t. ex. i Skåne, flere kyrkor än som behöfvas.
Det vore emellertid beklagansvärdt, om församlingarne icke skulle med vördnad betrakta och sökte med envishet bibehålla sina kyrkor, i hvilka de såsom barn först blifvit väckta till andäktiga betraktelser, i hvilka de såsom ynglingar framträdt till försoningens bord, vid hvilka de jordat föräldrar och anförvanter, vid hvilka de slutligen hoppats sjelfve få hvila. Men det lärer ej heller kunna bestridas, att en liten kyrka och få åhörare bereda mindre högtidlighet vid andaktsöfningen än en stor helgedom med en talrikare församling, och att landtboar lefva mera söndrade ifrån och obekante för hvarandra, om de besöka flere mindre kyrkor, än om de samlas vid en större.
Om meningen är deremot, att kyrkor skola sammanbyggas hufvudsakligen derföre, att själasörjarne skola få beqvämare embetssysslor; så synes det äfven vara
