sockneprestens hufvud. Men derefter blefvo qvinnor, barn och ålderstigne förskonade och några utländska legotroppar tillfångatagne. De fallne störtades i grafvarna, vallarne nedkastades öfver dem och staden jemnades med marken. Svenska och Danska underrättelser härom öfverenstämma väl icke i afseende på ömsesidiga förluster och blodsutgjutelser; men om man besinnar, huru detta fasansväckande sjuårskrig å ömse sidor fördes, så synas ifrågavarande grymheter vara ganska troliga. Kort härefter stormades Varbergs slott af Svenskarna, vid hvilket tillfälle nästan hela besättningen nedhöggs. Någre höfvitsmän, hvilka tagit sin tillflykt till frustugan, blefvo i anseende till qvinnornas böner och tårar förskonade[1]. Efter få års förlopp återtogs denna fästning af Danskarna. Dessa händelser äro dessutom märkvärdiga, dels emedan Sverge fick vid stadens stormning en krigsfånge, nemligen Pontus de la Gardie, som sedermera tillkämpade detta land ärofulla segrar och blef stamfader för en ätt, hvilken i många afseenden hedrat detsamma; dels emedan fästningens återtagande kostade Danmark en af dess utmärktaste fältherrar, nemligen Daniel Rantzav, som stående på en klippa träffades af en kanonkula från fästningen.
Konung Christian IV, som hade mer kärlek för och kunskap i byggnadskonsten än någon samtidig Konung i norden och som mycket sysselsatte sig dermed, har 1600 och följande år betydligen förbättrat och utvidgat nämnda fästning, och det är uppenbart, att densamma fått af honom sitt nuvarande utseende. Denna fästning, som intar en icke obetydlig rymd, har åt landtsidan
- ↑ E. J. Tegels Erik XIV:s Historia s. 202—206 och J. Lauritsön Wolfs Encomion Daniæ p. 658.
