tjocklek och den yttre omgifves af jord, äro tunnhvalf i korta afsatser spända, hvarigenom en snäckgång bildas, som håller 8 fot i bredd med ungefär lika i höjd. Denna snäckgång har en jemnt sluttande golfplan, som utgöres af på kant stående tegelsten. Inre rundelen, som är lika hög med öfversta vallen och saknar betäckning, kallas Lyktan; emedan den har å sidorna många 1 fot 6 tum breda, 4 fot höga öppningar, hvarigenom snäckgången uppifrån får en temlig belysning. Man igenkänner här samma grundidé, som utmärker Rundetorn i Köpenhamn, en byggnad, hvilken är ett af Christian IV:s mästerverk. Båda äro deruti lika, att man icke allenast kan med beqvämlighet gå, utan äfven upp- och nedköra i desamma. Den förra är dock i så måtto konstmessigare, att den hemtar sitt ljus ifrån midten, ej såsom den senare från sidorna. Denna snäckgång nedförer till de understa verken, hvarest långa hvalfgångar inleda till stora hvalfrum. Här sprides en mycket svag belysning genom smala öppningar, som sträcka sig härifrån till vallarnas planer. En liten snäckgång, som genom yttre vallens norra sida nedleder till tvenne rum, är alldeles förfallen. Dessa rum bestå af tvenne särskilda hvalf, anlagde i sjelfva vallen; det inre, som endast från en smal öppning ofvanifrån får en ringa belysning, det andra med tvenne skottgluggar jemte hufvudporten utåt hafssidan, ha tjent, såsom man berättar, Carl XII till förmak och sängkammare. Fästningens beklädnadsmurar bestå dels af klumpig och kantig, dels af någon huggen gråsten, den förre i sträckmurarna, den senare i hörnen och porthvalfven. I allmänhet äro gråstenens dimensioner alltför obetydlige. Beklädnadsmurarne sakna allestädes bindare, så att de troligtvis icke skulle uthärda många kanonkulor. Bak- och mellanmurningen
