IV
innan vi få några vetenskapliga specialbeskrifningar? Det öfvergår nemligen en forskares förmåga, att äfven i afseende på ett mindre land ensam undersöka och utreda alla hithörande förhållanden; i synnerhet om han icke uteslutande egnar sig häråt eller han icke njuter behöfligt understöd härför. Närvarande korta bidrag till en byggnadshistoria för Sverge torde derföre i någon mån sprida ljus öfver våra äldre och nyare byggnadsverk. Desse bidrag torde jemväl i någon mån fästa vederbörandes uppmärksamhet derpå, att de personer, som sättas i spetsen för våra byggnadsskrån, böra i första rummet vetenskapligt studera byggnadskonstens vidtomfattande urkunder och lärorika monumenter, och icke betrakta, hvad stundom sker, skönteckning såsom densammas hufvudföremål.
Hvarje särskildt byggnadssätt fordrar ett eget konstspråk. Ehuruväl den klassiska byggnadsarten hade ett deremot svarande ordförråd, så befanns detta för den christliga konstutöfningen dels opassande, dels otillräckligt. Egna begrepp fordra naturligtvis egna uttryck. Det är jemväl lätt begripligt, att en pelare är något helt annat än en kolonn, ehuru de stundom kunna för enahanda behof användas. Benämningarne πεσσός och pila äro ingalunda liktydiga med κιών och columna. Orden aula, sanctuarium, absis, concha gåfvo under forntidens och medeltidens konstperioder helt olika begrepp. Våra katholske förfäder, som uppfört ansenliga byggnadsverk, ha naturligtvis haft derför ett passande byggnadsspråk. Men då endast öfverblifne monumenter gifva oss någon närmare kännedom om denna konstutöfning, nödgas vi, om vi vilja härom yttra oss, bilda passande benämningar; helst det nya byggnadsmanérets termer dels föga förslå, dels lemna obestämda föreställningar. Flere lärde utlänningar ha också för utredande af medeltidens byggnadsväsende påfunnit
