Sida:Antiqvarisk tidskrift del 5.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


7155
hedniska edsformulär i äldre vestgötalagen.

nämligen betydligt äldre än de nyss nämda handskrifterna; de äro enligt Schlyter skrifna omkring år 1325.

Af de öfriga landskapslagarne hafva Östgöta- och Skånelagarne i stället, för detta edsformulärs guþ hull (eller hollan): guþ hialpa, hvaremot det i Södermannalagen återfinnes under följande form: (om konungen) biðiande sik sua guð hullan baðe til sial ok lijf, Additam. 1, § 3; vidare (om lagmannen): biðiande sik ok allum almoghanum sua guð hullan, Additam. § 5. I de öfriga landskapslagarne hafva vi ej funnit detta edsformulär, men i Magnus Erikssons Landslag fins det på fyra ställen och der lyder det: sua biþer iak mik gupþ hullan, Kunungxbalken V, § 8 och, likasom i Söderm.-L., VI, § 5; biþia sik sua guþ hullan, Eghnobalken XII och Þiuuabalken XIX, i fiere handskr. här hialpa[1] i st. f. hullan. I alla dessa yngre skrifter finner man alltså, som man kunde vänta, den yngre formen.

Ett ytterligare talande bevis för, att hullan, såsom vi här påyrkat, är den yngre och holl den äldre konstruktionen, skola vi till slut anföra. På alla de 11 yngre ställen, der vi funnit hullan eller hollan, stå ock, på nyare vis, ackusativformerna sik och mik i st. f. de äldre dativformerna sær och mær, hvilka senare deremot återfinnas pa alla de 19 ställen i äldre Västgötalagen, som hafva holl[2] samt på de ställen i »anteckningar af okänd författare»," som hade holl. Ett undantag härifrån gör blott det enda ställe i äldre Västgötalagen, som har hollæn; här står nämligen sær.

Den iakttagelse, vi här gjort rörande användningen af mik och mær, slår äfven in på det första edsformuläret, som vi ofvan sid. 145, 147 anfört. Den af oss

  1. Magnus Erikssons Stadslag har ock i Konungxbalken 1, § 1: Swa bidhir iak mik gudh til hielpa.
  2. För fullständighetens skull må anmärkas att i Jordþær bolkær 2 § 1 sær är öfverhoppadt, men i § 2 utsatt.