fornsvenskan, användes om de kristnes Gud, är det deremot alltid mask. sing. Häremot skulle nu ordets användning i de ifrågavarande edsformulären strida, så framt de kristnes Gud verkligen här åberopades. Men den tolkning, som hittils gifvits af dessa ställen, hvarigenom denna betydelse inlagts i dem (»Så vare mig Gud huld» och »bedja så sig Gud huld»), grundar sig, såsom vi ofvan visat, på ett missförstånd af den språkliga formen. Och då nu ordet guþ visar sig här hafva den samma. form, som eljest användes om de hedna gudarne, synes det vara all anledning att antaga, att det äfven här afser dessa. att sålunda dessa edsformulär förskrifva sig från heden tid och heden tro samt att de här, liksom så många andra rättssedvänjor, bibehållits in i den kristna tiden, men med tillämpning på den kristne Guden; hvilket också småningom på sätt, vi ofvan uppvisat, föranledt en omändring af den språkliga formen.
Oaktadt inga andra exempel härpå finnas i fornskrifter, vore det emellertid väl icke alldeles omöjligt, att guþ kunnat till en början begagnas i neutr. plur. äfven om den kristne Guden, om det fornnorska goð, n. pl., såsom Vigfusson förmodar (Oxford-ordboken s. 207 under art. goð), icke syftade på »a plurality of gods», utan »as the Hebrew אלהים, to the majesty and mystery of the Godhead», i hvilken händelse det ju mycket lämpligt kunde begagnas i plur. om den kristne Guden. Men mot denna tolkning af det hedniska goð strida bestämdt sådana ställen som Völuspås:
þá géngu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
och strax nedan goðin öll, v. 23 (Bugges upplaga), samt v. 26, der þórr säges ej hafva med de andra gudarna gått á rökstóla:
