Bidrag till svensk språkhistoria.
Af
Leopold Fredrik Leffler.
1.
Uppkomsten af konjunktionen um (om).
Det fornsvenska um, nysvenska om såsom konjunktion synes icke hafva blifvit tillfredsställande förklaradt af de forskare, som uttalat sig om detta ords ursprung. Det antages nämligen allmänt, att konjunktionen um upp-stått af den en gång samnordiska, likbetydande konjunktionen ef, i det att det slutande f i sistnämda ord öfvergått till m. Så yttrar Rydqvist i Svenska Språkets Lagar [SSL.], IV, 318: »Utan tillhjelp af öfvergången f—m har man svårt att förklara F.Sv. konj. um (si), sedan och ännu om, i denna mening främmande för Isl.» Jfr ock SSL. V, 172. Att redan Lyngbys mening var denna framgår af hans yttrande om förhållandet mellan Jyske Lovs of eller af och Skånelagens um (se Udsagnsordenes böjning i jyske lov og i den jyske sprogart. Af K. J. Lyngby. Köbh. 1863. S. 2). Äfven Bugge har nyligen framstält samma åsigt. Han anser »svensk um, senere og endnu om» vara »en mindre oprindelig Form» af fornnorska ef, Forsaringens if, forndanska ef, æf, af, of, hvilka två sista former »har bevaret f, men forandret Vokalen.» »Men», tillägger Bugge, »denne Form um er rimelig bleven brugt i Danmark før end i Sverige» (se Rune-Indskriften paa Ringen i Forsa Kirke i Nordre Helsingland udgivet og tolket af Sophus Bugge. Christ. 1877. S. 17).