Sida:Antiqvarisktidsk10kung.pdf/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


16ats 10: 1
e. brate.

kommer jag vanligen att i noterna angifva de olika möjligheterna och oftast i anslutning till isl. utvälja en af dessa för min transscription samt dermed uti det ifrågavarande och i öfriga fall återgifva samma runristning på samma sätt, utan att dermed i minsta mån hafva uttalat mig om hvilket ljudvärde i hvarje fall är det riktiga. Jfr § 5, I, not. 4, 5, 7 o. s. v.


§ 5. Inskrifterna.

1. Sigtuna borgmästarvreten. L. 8, B. 300, D. II, 192, U. F. I, 5, s. 56.

suin : lit : rista : runar · þasi[1] — ‖ — þr[2] : hit : anar : asur : þriþi : kirmunr : - - - rþi auki[3] ...... r : uar þera muþ[4].

Denna inskrift torde i fonetisk transscription med begagnande af det isl.-fsv. normalalfabetet kunna återgifvas på följande sätt:

Svæinn[5]lét[6] rísta rúnar þási[7] . . ðr hét[5] annarr Assurr[8] þriði Gæirmunr[5] [.fiæ]rði auk . . . . . . r var þæira[5] módir.


  1. D., ehuru i otydligt; þasa L., B.
  2. iþr U. F.
  3. L. fiarþi; D. har efter auki en rak staf; [fiar?] þi · uki U. F.
  4. muþir L., U. F.; D. efter þ nedre delen af 2 stafvar, hvilka prof. Bugge förmodar tillhöra ett r.
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 I denna inskrift tecknas runan i, der på grund af de motsvarande isl. formerna dift. æi vore att vänta, såvida inskriftens affattande låge före den allmänna monoftongeringen af æi till ē i fsv. Inskriftens kronologiska förhållande till denna ljudlag är omöjlig att bestämma, om ock förekomsten af r för ʀ angifver jemförelsevis mindre hög ålder. Dock skulle, äfven om inskriften vore äldre än den allmänna fsv. monoftongeringen af dift. æi, möjligheten att beteckna diftongen æi med runan i icke kunna uppvisas ur denna inskrift, enär alla de här förekommande fallen äro sådana, i hvilka redan en urnordisk sammandragning af dift. æi vore möjlig och som alltså äfven i isl. skulle ha monoftong. Uti suin, kirmunr skulle nämligen dift. kunna hafva sammandragits framför konsonantgrupp (jfr Noreen, Altisl. u. anorw. Gr. § 111), och om tilvaron af en dylik sammandragning bär uttalet öppet ä i nsv. Sven, sven vittne (se Noreen, Om behandlingen af lång vokal
  6. 6
  7. 7
  8. 8