»Orde og Thorunn reiste denne Sten efter Are, den
fortræffelige Mand.»
- urþi jfr oldtyske Navne Wordolf, Wortwin og lign.
- efti i Verset vel udtalt som eft.
- alkuþan = allgóðan »meget god», ikke = algóðan »i et og alt god».
Til Slutning nævner jeg, at jeg paa en kristelig Ligsten fra Skärfvum i Vestergötland, af hvis utydelige Indskrift Adjunct Torin sendte mig Aftryk och Tegning, har læst fire allitterende Verspar.
Kap. III.
Runversernas metrik.
A. Versen.
§ 6. Uti kap. 1 § 3, s. 12 f., redogöres för hvilka olika typer af verser, Sievers urskiljer i Eddadikternas fornyrðislag; uti § 2, s. 6 f., är en öfversigt lemnad af den fornengelska allitterationspoesiens verstyper och vid behandlingen af de metriska runinskrifterna i kap. II har jag genom vidfogade beteckningar antydt, hvilken verstyp jag i hvarje fall ansett föreligga. De af prof. Bugge behandlade inskrifterna äro ock försedda med dylik beteckning af verstyperna. Här skall jag nu sammanföra de i olika inskrifter spridda verserna af samma typ, blott uteslutande några af de allt för osäkra tolkningarna. De inskrifter, om hvilka det är tvifvelaktigt huruvida de äro prosa eller vers, äro ock i allmänhet uteslutna. Så L. 650, 242. Verserna med rim i L. 1953 [nr 130], 1631 [nr 131], 1686 [nr 133] äro äfvenledes uteslutna från den följande framställningen. Elision af slutljudande obetonad
