- En ytterligare stegring af stafvelseantalet i verser
af fyrstafvigt skema förekommer icke, annat än då högre
stafvelseantal uppstår genom upplösning af höjning eller
genom att enstafvig sänkning utbytas mot tvåstafvig.
I runverser förekomma däremot stundom sexstafviga verser i vexling med fyrstafviga, se § 26. Förekomsten af denna vexling är kanske att förklara ur stegringsformer af det fyrstafviga skemat, ur typer sådana som aA 2s, B 3s, C 3s, aD utv., aE utv., hvilka blifva sexstafviga.
- Förekomsten af talrika undermåliga, trestafviga och någon gång tvåstafviga verser är gemensam för runverserna och vissa af eddadikterna, se § 24 och § 25.
- I den fornengelska poesien kan vid enkel
allitteration i udda verser allitterationen blott i verser af typen
A (A 3) stå i andra foten (Beitr. X, 270)
Runverserna hafva stundom i detta fall allitterationen i andra foten äfven i andra verstyper, se § 32.
Runverserna visa således i alla dessa punkter en friare byggnad än den nordiska fyrstafvelseversen enligt Sievers’ uppfattningen. Ur metrisk synpunkt intaga de ett mellanstadium mellan den fornengelska poesien och den fornnordiska fyrstafvelseversen. I det hela sluta sig dock runverserna vida närmare till den nordiska fyrstafvelseversen än till den fornengelska poesien. Hufvudmassan af runverserna stämmer fullständigt öfverens med de flesta af Sievers’ regler för den fornnordiska fyrstafvelseversen, afvikelserna utgöra sålunda undantag.
Huruvida den med runinskrifterna samtida fornsvenska konstdiktningen i fornyrðislag visade samma friare versbyggnad, som de rytmiska inskrifterna, kunna vi icke veta. Möjligt är det, men det är ock möjligt, att dessa friheter väl tillätos i tillfällighetsverser sådana som de rytmiska runinskrifterna, men undvekos i poesi, som framträdde med större anspråk på konstnärlighet.
