hwarannan på porselins-fat, med köttsidan nedwänd, och sättes i en warm ugn, och ses noga efter att plommonen blifwa jämt torkade: de wändas flera gånger, så att båda sidorna blifwa lika. Sedan står frukten utbredd på fat eller bord några dagar, och förwaras derefter i torra askar, och eldadt rum.
Smärre plommon, eller krikon, klyfwas icke, utan stenen borttages endast, hwarefter de torkas på samma sätt och förwaras. De nyttjas sedan till soppor, mos, fyllningar i tortor, m. m.
Att torka päron.
Frukten skalas och kastas i watten: de största päron skäras midt i tu, och kärnhuset bortskäres warligt; men de smärre skäras twå gånger twärt öfwer i storändan. Päronskalen och några mjuka eller stötta päron, jemte watten, och så mycket lingon eller annan röd bärsaft, som kan färga såsen, slås nu uti en stengryta, och då wattnet kokar, iläggas de skalade päronen att något förwällas. Emedlertid bör ugnen wara lagom warm; päronen upptagas nu, och läggas, så heta de äro, på fat, och sättas inn uti ugnen: man skiljer de klufna från de hela, hwilket äfwen gäller wid stufningen; ty de koka alltid ojämt. När de äro färdiga, ligga de äfwen några dagar utbredda. Lingonsaften, hwaruti de förwällas, hjelper litet deras färg; ty den blifwer i ugn gerna för ögat obehaglig.
Äpplen behandlas alldeles på samma sätt; men dertill äro hwita gyllen, astrakaner, likasom all lös sommar-frukt tjenligast, och tål knappt mer än neddoppas wid förwällningen.
