ett bord att kallna; fötterna klyfwas, och ur hufwudet borttagas de grofwaste benen, eller så många man kan, utan att för mycket sönderslita köttet; hjertat öppnas, njurarne klyfwas och jufret jemte wåmsyltan skäras i stycken. När syltan nu är alldeles kall, strös fint eller stött salt och krossade enbär på bottnen af ett rensmakande tätt trädkärl; syltan lägges deruppå, med mellanstrött salt, enbär och några lagerbärsblad, och så fortfares tills kärlet är fullt, då en god stark kokad och kallnad sallake öfwerhälles. Kärlet sättes i god källare, och då man will nyttja syltan, skäres den som färsk, urwattnas, och stufwas sedan med rötter.
Fårsylta och getsylta, på de orter der dessa djur egas, saltas för sig sjelf; men på alldeles samma sätt.
Hackmatens förwarande.
Der man åter icke will nyttja allt till sylta, så förfares dermed på följande sätt. Då nyttjas innanmätet, eller wåm-syltan, med hufwud och fötter af stor boskap, till färsk sylta, som kokas med rötter och lefren till grynkorf; men allt det öfriga, såsom lungor, hjertslag, mellangårdar, fårhufwuden, njurar, och det kött, som wid nedsaltningen kunnat putsas af köttstyckena, samt om swinslagten wid samma tid infaller, dess lungor, hjerta, njurar och bukfläsket; allt detta förwälles i saltadt watten, persilja och lök, efter smak; hwarefter köttet upptages, kallnar, och hackas fint. Sedan tages till hwart får eller get, ett stop; men till ett boskapskreatur, 1 kanna korngryn. De
