tärningar, och sedan hackas helt fint. Då tages till hwar isterhinna, en stor eller twänne smärre rödlökar, hwilka skäras i klyftor, och, jemte en bit krossad ingefära, läggas till istret, som sattes på elden i ett sten- eller kopparkärl, med så mycket kallt watten, att det står wäl ödwer istret, och kokar på sagta eld under jemn rörning. När man nu finner det smält, silas det, som det föregående, genom ett glest linne, i ett stenkärl, hwarest det kallnar; hwarefter det warsamt upptages med sked, att icke något af det återstående wattnet medföljer. Det lägges då på nytt i en kastrull att smälta, och wagtas nu ganska noga för sjudning. När det är wäl smält, upphälles det å nyo att kallna, hwarefter det saltas efter smak, och den som älskar peppar, iblandar äfwen något helt fint stött derutaf. Det inpackas sedan i burkar, och håller sig hela wintren öfwer, till allahanda behof, såsom att deruti steka sill, strömming, palt, korf och dylikt: äfwen kan detta smör, der folket är wandt derwid, nyttjas på bröd. Allt fett fläsk, som wid nedsaltning eller korftillredning kan frånskiljas, blandas äfwen till istersmöret, och gör der ganska godt gagn.
Ett annat sätt att konservera Talg och Ister.
Fethinnorna af får och getter, eller isterhinnan af swin, tagas och rensas wäl från körtlar, hwarefter de läggas i kallt watten, som ömsas en gång om dagen, i tre dygn; derefter upphängas de i ett warmt rum att torka. När
de äro wäl torra, bredas de ut på ett bord, och
