»Tusen tack, herr statsråd!» utbrast Mo och ville fatta hans hand, »jag tviflar inte på, att när jag har statsrådets samtycke —»
»Jag vill inte höra ett ord mera om den saken, Mo! Förstår ni?»
Statsrådet var nu så ond, att Mo endast log tacksamt och drog sig tillbaka.
Men statsrådet skakade på hufvudet och pustade ut efter denna obehagliga affär, innan han tog i tu med arbetet för dagen.
Om qvällen sade han till sin hustru: »Min kära Adelaide, det gör mig ondt att nödgas underrätta dig om att Mo fortfarande står fast vid sitt beslut med afseende på —»
»Ja, vet du hvad, Daniel», utbrast statsrådinnan, »då börjar jag verkligen på att tro, att du på ett eller annat sätt är i den menniskans makt.»
»Lugn, Adelaide, lugn bara», sade statsrådet och höjde litet sin vackra hand i luften, »hon — jag menar den der damen kan göras alldeles oskadlig, utan att vi behöfva skicka bort henne.»
»Såå? Huru då, om jag får fråga?»
»Hon kunde t. ex. gifta sig.»
»Här i huset!»
»Ja visst, kära Adelaide, med sin farbror.»
»Med Mo! Den unga flickan med det gamla spöket?»
»Ja, ser du», svarade statsrådet och löste opp sin halsduk framför spegeln, »det angick ju egentligen inte oss.»
»Nej, det kan du ha rätt i», svarade frun dröjande, »men jag tycker ändå —»
