Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Hon hade inga förpligtelser; aldrig hade hon uppmuntrat någon man. Derför harmade det henne dubbelt, att man hade beskylt henne för det.
Isynnerhet blossade hennes vrede upp, då hon tänkte på doktorn; men det var en vrede smärtsammare än någonting som hon i sitt lif erfarit.
Och fastän hon ej hade någon kärlek att begråta, låg hon dock och snyftade hela natten efter den qväll, då farbror Anders rent ut hade frågat om hon ville bli hans hustru. Men då hon hade gråtit ut, blef hon kall och förnuftig, och hon styrkte sig med den tanken, att nu skulle hon då visa dem alla, och doktorn först och främst, huru orätt de hade gjort henne.
Om morgonen gaf hon farbror Anders sitt ja.
