det mörknade, närmade han sig det ställe, kring hvilket alla hans qvalfulla tankar kretsade.
En afton mötte han doktor Rohde, just då denne var på väg till Kristine.
»Kom med, du kan hjelpa mig,» sade gubben, som alldeles tycktes ha glömt deras sista möte.
Johan följde med, det var honom omöjligt att motstå begäret att komma i hennes närhet.
Kristine ryckte till, då hon fick se honom. Men doktor Rohde lade sin hand på hennes arm och sade nästan mildt: »Seså, min lilla vän, nu ska’ vi inte sjåpa oss. Lifvet har varit mörkt nog för er; ni skall vara glad, om det kommer en liten glimt till slut. Och så vidt jag kan förstå, är det all den lycka, ni två få tillsamman, att ni låter honom vårda er den korta tid, som är qvar. Seså, barn, tala ut nu!»
Dermed gick »den gamle cynikern», men länge låg Johan Bennechen på knä vid sängen och talade till henne ur djupet af sitt hjerta.
I början förstod hon honom icke; men allt efter som han talade, krympte den stora omöjligheten ihop, det klarnade mera och mera för henne, dörr efter dörr sprang upp, och medan tårarne en och en rullade ned i kuddarne, slog hennes dolda kärlek berusande varm ut öfver hennes själ, lyftande henne ut ur den eländiga, förgiftade kroppen i en salighet, som hon aldrig hade drömt om.
Hon glömde att säga ni och alla de fina ord, man hade lärt henne, och återfann sitt breda, starka bondmål, medan hon förklarade honom, huru alltsamman hade gått till, och bad honom förlåta, att hon så föga hade förstått honom.
