den guldgalonerade mössan ifrån sig, blåste i fingrarne och tog i tu med att ordna, afstämpla, sticka in i fack, packa in, lägga stora högar i soffan för att bli af med det, arbetande tyst och ifrigt, begagnande tiden, medan man var i smult vatten.
I salongen brunno endast två lampor halft nedskrufvade; insvepta i pläder lågo några herrar och sofvo på sofforna. Det var tyst i damsalongen, der de sofvo så godt de kunde, grufvande sig för det ögonblick, då man åter skulle sticka ut utomskärs.
Maskinen arbetade med tunga, taktfasta slag, som försatte akterskrofvet i en jemn darrning. Ett lampglas slog med irriterande regelmässighet små hastiga slag mot någonting af messing, medan en outtröttlig fotgängare uppe på halfdäck vandrade fram och tillbaka, fram och tillbaka öfver hufvudena på dem, som ville sofva.
Stormen rusade ned från fjällen och tjöt i riggen, men vattnet låg alldeles stilla i den trånga fjorden. Styrmannen ropade ned i luckan, att de skulle surra och beslå allting ordentligt nere på mellandäck, innan de stucko ut i sjön. —
Inne i postexpeditörens varma hytt lågo brefven utbredda. Han sköt den vidlyftiga Nordlandsposten åt sidan och ordnade påsarne till de närmaste anlöpningsställena. Det var bref af alla slag och med de mest olika utanskrifter: klumpiga sneda bokstäfver, som betäckte hela sidan, små fina damstilar som flugben utöfver den glatta velinen, stora dumma embetsskrifvelser i karduspapperkonvolut förseglade med lack och portofria, lotteribref och kärleksbref, krafbref och
