Inne i maskinrummet ringde en liten klocka med skarpt ljud.
»Hejsann!» ropade styrmannen, satte ifrån sig buteljen och sprang. »Ä’ vi redan inne?»
Postexpeditören steg upp och sträckte sig så godt sig göra lät, fick fatt i den guldgalonerade mössan och gick upp.
Dagen bröt just fram, kall och våt med ett dystert, grått ljus. De nakna fjällen voro alldeles svarta i den tjocka stormluften, och regnet föll stridt och tätt.
Egersund var snart expedieradt; och medan ångbåten gick vidare på sin långa resa, satt postmästaren åter och ordnade sina packor och påsar.
Men då det blef dag, öppnades alla dessa packor och påsar, som hade förts i land utmed kusten, och brefven spredos ut öfver land och strand. Och den, som hade väntat bref, fick ej något; och den, som steg upp om morgonen och hvarken tänkte på bref eller post, satt innan middagen och skrattade eller grät öfver ett stycke papper.
Men antingen de väntades eller icke väntades, så kommo brefven fram till sin adressat, och från postmästarens lilla varma hytt spreds öfver land och strand en svärm af öfverraskningar, svikna förhoppningar, tomt prat, sorg, ruin och oväntad lycka, medan ångbåten arbetade sig vidare och vidare norrut och den sömnige postmästaren kom upp med en ny påse vid hvarje ställe der man lade till.
