»Very well! Biljetter utskrifvas ombord; var så god och stig på!»
»När går fartyget?» frågade nu Njædel.
»I morgon bittida,» svarade den andre. Och med en fart, så att det svindlade för Njædel, utvecklade han sin linies alla fördelar, huru lyckligt det var, att de just träffade honom, och huru beqvämt, att de nu kunde gå direkt ombord och slippa utgifter med logis i land.
Detta sista slog dem bägge, och de gingo ombord med agenten, som inom en qvarts förlopp skaffade dem kojer förut på andra plats, skref ut biljetter, tog emot förutbetalning, qvitterade och slutade med en klatsch i händerna: »All right! first class, altogether!»
Då nu detta var i ordning, gingo de i land; men Njædel hviskade till åldermannen: «Bara han inte var en skälm, den der fine herrn; han talte så fort.»
Men åldermannen smålog öfverlägset och sade, att det var amerikanskt. Nu gälde det bara att få reda på målet och så att få träffa Kristine på sjukhuset. Njædel ville, att de skulle gå direkt till kungen, men åldermannen skrattade åt honom ännu en gång och började deremot att fråga alla han mötte efter vägen till departementet.
Men han hade otur; de flesta skrattade eller svarade med en qvickhet, andra stannade för att titta efter dem. Det var också ett ovanligt par: den lille rödkindade åldermannen i gul sjötröja och pelsmössa, och den långe, krokryggige jätten med det vilda skägget och de underliga ljusa barnaögonen.
