Delphin mumlade några artiga fraser, och statsrådet var nöjd med sig sjelf. Men i dörren hviskade han förtroligt: »Hvad är det der för arkadiska herdar ni har skaffat mig på halsen?»
»Det är bönder vesterifrån, som fråga efter ett mål, som skall vara inskickadt till oss. Jag tog hand om dem, derför att Mortensen var litet otreflig. Jag tyckte inte det var värdt att ge någon anledning —»
»Fullkomligt riktigt, kära Delphin; jag skall hjälpa dem till rätta. Mortensen är, unter uns, en smula rå.»
Då byråchefen hade gått, vände statsrådet sig till de två, som väntade, och sade vänligt: »Seså, mina vänner! Nu är jag alldeles till er disposition. Det var alltså ett mål angående —»
— »angående en tångstrand» — sade åldermannen.
— »angående en tångstrand —» statsrådet ringde — »var så goda och sitt ned, det sk’a vi snart få reda på.» Han ringde återigen. »Har målet nyligen kommit oss till handa?»
»Till hösten blir det två år sedan,» sade Njædel.
Statsrådet hoppade till vid ljudet af denna röst. Han öppnade dörren till antichambren vid den privata ingången och ropade: »Mo!»
Men Mo var icke der; statsrådet gick till den andra dörren och skrämde nästan lifvet ur expeditionssekreteraren genom att skramla med nycklarne och fråga efter ett mål angående en tångstrand.
Expeditionssekreteraren kastade sig öfver sina protokoll, ref och slet i bladen, slog fram och
