»Ja, mina herrar! det talas så mycket om, att vår tid är arbetets tid. Men endast få äro de — jag beklagar att så är — endast få äro de, som rätt förstå hvad det sanna arbetet vill säga och hvilka som äro de verkliga arbetarne i landet. Ty det är» — talaren såg sig omkring — »det är en krets af män, som älska ordning högre än sjelfrådighet, som trogna och lydiga mot de oryggliga sanningar, fädren ha lemnat oss som arf i sina lagar och i sin fromma tro, stå vakt omkring tronen, i den djupa, allvarliga öfvertygelsen, att hvad som i en tid full af splittring och upplösning håller ett samhälle tillsamman och binder starka band omkring det bästa i nationen, det utgår från, det koncentrerar sig i monarkens heliga person! Mina herrar! Gud bevare hans majestät konungen!»
»Lefve konungen!» vrålade öfverstelöjtnant Grobs, och derpå följde ett hurra! så att glasen skallrade; till och med de torraste departementskarlar skreko sig blåa i ansigtet, sneglande åt sidan för att se efter om hvar och en gjorde sin pligt.
Då larmet tystnade, kom statsrådets betjent inskyndande och framlemnade med en djup bugning ett telegram på en silfverbricka.
Statsrådet öppnade och läste depechen under andlös tystnad.
»Mine herrar! Om en halftimme är det kungliga tåget vid stationen.»
Det blef en allmän rörelse, men statsrådet höjde sin hand, och det vardt åter alldeles tyst.
»Mina herrar!» sade han med djup, högtidlig stämma. »Hvar och en på sin post. Ögonblicket
