och allt hvad deri var rasade utför. I ruinerna funno de om morgonen hustrun och två barn döda, men den äldsta dottern var det lif i.
Då ansåg sig Njædel nödgad att uppge sin fädernegård Vatnemo. Han sålde hvad skredet hade skonat och flyttade ut till hafskusten.
Njædel bytte icke namn efter sin nya gård, som eljest är brukligt. Han hade köpt en del af samma gård, hvaraf åldermannen hade en annan del; Krydsvig var ett stort frälsegods, som hade lydt under Kristiansands biskopsstol. Njædel hade från sin fjällgård fört med sig hågen för att vara ensam, derför valde han de sankaste slätterna nere vid stranden, hvartill hörde en stor ofruktbar sandslätt.
Njædel lefde ensam med en piga och sin dotter Kristine i flera år, odlade sin jord och samlade litet på kistbottnen. Den ende han umgicks med var lotsåldermannen, som hade slutit sig till den godmodige jätten och hans duktiga, gladlynta dotter.
Folk tyckte icke annars om Njædel, derför att han var en främmande. Dessutom var det någonting frånstötande hos den store, groflemmade mannen med det vilda håret. När han stod och gräfde diken i sin lågländta, sumpiga mark, såg han också ut som ett styggt troll, som steg upp ur jorden. Hans buskiga hufvud, som alltid var bart, utom när han skulle vara riktigt fin, aftecknade sig mot himlen, när man åkte förbi på landsvägen. Och alla främmande läto hästen stanna och frågade skjutspojken hvad det var för slag?
Men Njædel märkte ingenting, när han arbetade. Han hörde till dem, som tyckas slåss med
