var på slottet, Alfred hade ursäktat sig och fru Bennechen låg till sängs.
Då hon till slut såg, att det blef allvar med resan, kände hon visst någonting som liknade ånger. Ty hon höll Hilda länge omfamnad och mumlade till och med någonting om att hon — Hilda — skulle förlåta henne, att hon ibland hade varit litet orättvis.
De båda misslyckade lemnade derför huset i uppriktig sorg, och Hilda hade fått en sådan hufvudvärk, att hon genast gick till sängs i damsalongen, som hon fick för sig ensam. Stojet från försalongen dämpades efter hand, då sällskapet nådde det känslofulla stadiet. Doktorn gick upp på däcket och spatserade fram och tillbaka.
Natten var stilla och ljus. Men i sydvest stego mörka moln upp; det dröjde säkert ej länge, förr än det kom regn. Intet ljud hördes utom kolskoflarne djupt nere i maskinrummet och den haltande takten af hans steg, medan han vandrade af och an.
Då och då förde vinden ett fyrverkeriskott från tacksägelsefesten eller några toner af en fanfar. Raketer och romerska ljus stego upp öfver hustaken och kastade ett kulört skimmer öfver luften, innan de släcktes.
Johan Bennechen gick länge af och an på halfdäck och såg inåt staden, som han kände så väl och der han hade lefvat fram sitt lif. Det lilla mellanrummet mellan ångfartygets sida och käen föreföll honom som ett afgrundsdjup, bakom hvilket han lemnade efter sig alla sina sorger och svikna förhoppningar.
