kan föranleda sådant skandalskrifveri, är i och för sig ett tidens tecken, som det är värdt att akta på.
Ty bakom detta, bakom detta hycklade intresse för statsstyrelsens minsta detaljer ligger någonting helt annat, någonting som hvarje dag tilltar bland oss, någonting som allvarligt måste bekämpas från roten, om det ej skall bära ödeläggande frukter för vårt statslif.
Det är de låga karaktärernas, de halfbildades hat till all öfverlägsenhet, all auktoritet, som nu vänder sig mot den af Gud insatta öfverheten och, i det den räcker handen till den fräckaste vantro, tränger in i familjelifvets heligaste lönkamrar, hånar det heligaste och hotar att föra vårt samhälle till upplösning och den vildaste anarki.
Det är säkerligen många ibland oss, som slå sig i ro i den tanken, att det norska embetsmannaståndet nog kan stå ut med ganska mycket — och det med rätta. Men likväl är det vår pligt att sätta fingret på detta ömma ställe; ty här utvecklar sig en fara för hela samhället. Det måste sättas en gräns för denna omkring sig gripande fräckhet, som i skrift och tal kastar sig öfver allt hvad som i gudomlig ordning är och bör vara höjdt öfver den skränande mängdens dom.
Och sker detta ej rätt kraftigt genom en samfäld ansträngning af alla redliga medborgare, så skola vi snart få se den förargelseväckande synen af ett uppvigladt folk, som i uppenbart trots hånar lagarne i och med lagens handhafvare.
Låt oss derför vara vaksamma och noga akta på tidens tecken.
