råtthundar; sjelfve amtmannen, som satt i soffan borta vid kakelugnen, såg upp från strafflagen, hvari han låtsades läsa.
»Till Kristiania — hon reste hemifrån i går,» sade Njædel.
»Det var då också sjelfva — hm!» Häradshöfdingen svor nästan aldrig i rätten, men i sin ifver hoppade han till på stolen, alldeles eldröd i ansigtet af förargelse. Han skälde på Njædel så mycket som var förenligt med rättens helighet och lofvade honom en dom så sträng han kunde prestera den.
Njædel drog sig tillbaka under tingspersonalens otvetydiga misshag. Och allmogen gick ur vägen som för en pestsmittad, då han långsamt lemnade tingssalen och gick ut.
Missräkningen var oerhörd. Den varma stämningen från middagen hade hållit sig på sin höjd i förväntan på denna läckerbit. Nu störtade alltsamman ihop. Det blef i ett ögonblick så outhärdligt otrefligt i det qvafva, halfmörka rummet, der golfvet var vått af smutsiga stöflar och regnet piskade på rutorna.
Amtmannen såg på sitt ur, reste sig och gick in i sitt sofrum, i det han tog med sig en af skrifvarne. Man hörde dem derefter bråka och bullra med kappsäcken.
Häradshöfdingen var ursinnigt ond och gaf sin vrede luft mot vänner och fiender. Genom de återstående målen for han fram som en stormvind, och ve den som ville uppehålla honom; han häktade uret från vesten och lade det framför sig på dombordet.
