som stucko ut i uddar, mot hvilka sjön bröt sig; ibland rusade skummet högt i luften, stod stilla en sekund eller två som en hvit pelare mot den blygråa bakgrunden och föll sedan ned i en slöja af fradga öfver stenarne.
Mot norr kunde han i en lång kroklinie följa bränningens skumrand; den var så bred, att det efter åldermannens beräkning bröt på tio famnar vatten. Rakt i norr midt i bränningen kunde han då och då se den nyss tända Bratvolds fyr blänka.
Intet segel syntes till; molnen gingo i hvarandra utan att flytta sig — i mörkgråa tappar — en styf, hårdnackad stormluft. Från hafvet kom ett oafbrutet dån, en djup, rullande ton, som steg och föll; då och då ljöd en dof knall som af kanonskott långt borta. Vinden ruskade i ljungen och pep i telegraftrådarne utmed landsvägen, och måsarne, som kommo drifvande in från sjön, gjorde med spända vingar snedslag mot stormen.
Då lotsåldermannen gick nedåt från Börevigsgrinden till Svartmyren, gnolade han ej längre, deremot var det icke utan att han svor litet.
Stora runda stenar lågo midt i vägen; regnvattnet från backen hade tärt sig in och rann snedt öfver, efterlemnande en djup ränna full af småsten.
»Jag undrar om det inte vore bäst att skrifva till Anders, som skall vara så förbannadt klok och förståndig», brummade åldermannen; det här vägstycket tar bestämdt lifvet af honom till sist.
Njædel satt grensle på en stor sten midt i gärdet. Han slog kraftiga, taktfasta slag på sprängbulten, som han höll i den venstra handen,
