skulle beskydda henne, om icke han? Hennes far var icke att räkna med, hennes mor var ju som förtrollad af Guy, och Charles tog aldrig reson.
Till råga på olyckan hade Philip samma dag fått höra, att regementets nya fana skulle invigas med stora festligheter; det skulle bli trupprevy och bal; öfverste Deane var mycket ifrig, hvarför det var att förutse, att officerarne en tid bortåt skulle bli öfverhopade med göromål; och på balen skulle Philip nödgas vara med om ett återupprepande af hvad som pinat honom på den förra.
Försjunken i dessa grubblerier, hade han uppnått parken kring Hollywell och vandrade fram öfver dess mjuka gräsmatta. Allting låg som afdomnadt i hettan, utom de lifligt dansande insekterna; korna sökte skydd i skuggan; ponnyn stod med sömnigt hängande hufvud; alla blad slokade, blommorna likaså, och Hej låg utsträckt på stentrappan med hängande tunga. Philip fick klifva öfver honom för att komma in i förstugan.
Från det inre af byggnaden ljödo honom till mötes de fylliga tonerna af Guys röst, som sjöng:
»Två älskande hjärtan skiljas må,
ty städse dem sorgen hinner.»
Nu föll en annan röst in:
»Men pröfvas du aldrig af sorgens natt.
du känner ej kärlekens bästa skatt.»
I den svala salongen, där de neddragna persiennerna gjorde dagern skum, stod Laura vid pianot tätt intill Guy, hvilken satt på pianostolen och såg ytterst hemmastadd ut i brun jaktrock och löst knuten halsduk.
Hvem som helst utom Philip skulle ha råkat i dåligt lynne, men han hälsade lika vänligt som vanligt och ville icke ens vara den förste, som sade något om hettan.
