upprätt med så gladt intresserad min, att det var tydligt, att han icke var trött. Så roligt hade Charles icke haft, så långt han kunde minnas. Han njöt af att se sina bekantas öfverraskning vid hans åsyn; han njöt af doktor Mayernes vänliga lyckönskan och af Philips allvarligt ogillande min, och han blef slutligen så djärf, att han vid Guys arm lämnade vagnen och gick in i förfriskningstältet, där han stannade kvar, så länge frukosten varade.
Också var han genomtrött, då Guy förde honom tillbaka till vagnen, och tröttare ändå, när han anlände hem och af Guy snarare bars än leddes uppför trappan till den stora hvilsoffan i arbetsrummet. Det var emellertid helt naturligt, och hans mor sade, att hon skulle ha varit mera orolig, om det icke hade synts på honom, att han ansträngt sig så mycket. De lämnade honom därför i fred och satte sig alla till bords, utom herr Edmonstone, som var med om officerarnes festmiddag.
Amy kom ned, klädd och färdig till balen, just som vagnen kom fram, och fann Laura och Eveleen vid stora bordet, sysslande med sina blommor, medan Guy satt i mörkret vid pianot och spelade — icke »Den lustige kopparslagaren» utan en koral.
»Är mamma klädd?» frågade Laura.
»Strax», sade Amy, »men jag önskar, att hon inte vore tvungen att följa med. Hon är bestämdt orolig för Charlie.»
»Hon måtte väl inte anse sig tvungen att resa för min skull?» sade Eveleen.
»Nej», sade Laura, »det är omöjligt att ändra; pappa skulle bli så förskräckt, om vi uteblefve. Dessutom tror jag inte alls det är någon fara med Charlie.»
»Nej visst inte», sade Amy; »det säger hon också,
