fasa för att Guy skulle göra något snedsprång, att han höll honom strängare, än som gärna kunde vara nyttigt för hans lifliga lynne.»
»Ja, jag vet det nog», instämde herr Edmonstone.
»Och att skicka honom direkt till universitetet och dess frestelser efter den ensamhet och den stränga disciplin, han varit van vid, skulle kanske vara ett vågadt experiment.»
»Tala inte om det», sade herr Edmonstone och slog ifrån sig med händerna. »Vi få ställa så godt vi kunna för honom, för jag skall ha honom om hand, tills han blir tjugufem år. Farfadern ville inte, att han skulle få tillträda egendomen förr. Om vi kunna hålla honom ifrån att skena öfver skaklarna, så är allt godt och väl; hvarom icke, så kan ingen hjälpa det.»
»Pappa har ansvaret ensam», sade Charles.
»Ja, tyvärr. Om din far bara hade lefvat, Philip, så skulle jag varit kvitt allt bekymmer. Det är inte så litet, minsann», fortfor han med mera viktig än bekymrad min; »den där stora Redclyffska egendomen är inte så alldeles lättskött, för att nu inte tala om pojken själf. Om allt skall läggas på mig, så är det inte mitt fel. Nu får jag lof att gå och ordna med folket, om jag skall resa dit bort i morgon. Vill du följa med, Philip?»
»Tack, men jag måste snart gå», svarade Philip. Det blir nödvändigt att begära permission. Men jag skulle först vilja veta, hur dags vi skola resa.»
Sedan man öfverenskommit härom, skyndade herr Edmonstone bort, och Charles började språka.
»Hur är det, spökar det inte vid Redclyffe?»
»Det sägs så», svarade kusinen. »Där fanns ett rum öfver portgången, som kallades Svarte Hugos rum, men jag vet icke, om det hette så efter Hugo de
