lägen och svarade, att det hade hon inte klart för sig; hon trodde, att det icke gick för sig. Men i detsamma kom fru Edmonstone in och sade, att hon närmare tänkt på saken och beslutit sig för att själf deltaga i utflykten. Amy förstod henne, rodnade och kände sig i tysthet tacksam.
När Laura ville ändra sitt beteende mot Guy och hålla honom mera på afstånd, hade hon själf varit fullkomligt lugn och likgiltig och hade därför med största lätthet funnit det rätta sättet att gå till väga, så att hon icke sårade eller väckte uppseende. Med Amy var förhållandet ett annat. Hon var osäker på sig själf och gick till motsatt ytterlighet. Först ville hon icke gå ned till frukosten förrän i sista ögonblicket, så att det icke skulle bli tillfälle till någon pratstund i fönstret; sedan talade hon knappast ett ord under hela måltiden och slöt sig tätt till Laura och Eveleen, då de ströfvade omkring i trädgården. Om en stund tittade Charles ut genom fönstret till arbetsrummet och ropade:
»Amy, nu är Guy färdig att börja läsa.»
»Jag kan inte komma. Ni får läsa utan mig», svarade hon, i det hon inom sig hoppades, att Charles inte skulle bli ledsen, och kände sina kinder blossa upp på nytt.
Timmen för utfärden kom, och Amy begaf sig ar i sällskap med Laura, medan Guy gick med fru Edmonstone; men om en liten stund, då han sprungit för att hålla grinden öppen åt Charlotte på hennes åsna, kom han sedan bort till systrarna och deltog i deras samtal. Amy fick se något i buskarna vid vägkanten — det var visst en fingerborgsblomma, men det kunde lika väl ha varit en blindnässla — och stannade efter för att plocka den; men de väntade
